Jag måste ta tag i min träning - och då menar jag inte dressyrträningen - utan ren och skär STYRKA och stabilitet är vad som måste till. Speciellt bål, mage, rygg. Red ett dressyrpass på gamle Janne för tränare Ditte Egholm-Hebsgaard i går kväll och blev rent ut sagt utsjasad efter 30 min. Snustorr i munnen, andfådd, flåsig för att tala klarspråk.  Som en otränad pensionär. Jag är för svag helt enkelt. Idag var det debut för mig att ha hand om Hero helt själv.  Det blev longering på ridbana, (där fick Hero ett litet spel  men det lyckades vi snabbt få styr på), sen ett kort pass på ridbanan och därefter ut i skogen med svarte friesern Doeke. Hero god, vänlig och lugn.  Min vän Lotta kom och tittade och gav mig en avhyvling: du svankar! Sänk hälarna! Slappna aaaaav!!! Om du inte tränar upp din styrka kommer du aldrig vidare i ridningen! Sen engagerade sig halva stallet i vilken träningform jag skulle använda mig av. Som alltid när någon vänlig själ vill hjälpa till och få igång min motivation att träna så stänger jag av, blockerar mig helt. Hummar och håller med men blir helt inåtvänd. Allt rinner av. Jag hatar att träna! Jag hatar att träna i grupp! Jag blir gråtfärdig på Friskis och Svettis pass. Jag känner mig alltid ensam och förfrämligad bland hurtbullar i neonfärgade träningskläder. JAG VILL INTE! Jag är inte överviktig och kan gå två timmar i sträck. Räcker inte det? Men det slutade bra: alla enades om att jag skulle ta en första konsultation på Mpiyo (Mindfulness/Pilates/Yoga-studion i Ystad) för att hitta något som passar JUST MIG. Och det tog. Idag bokade jag tid hos Merethe på Mpiyo. Söndag 14.30 faller bilan. Då är det way of no return. Tack alla!

Lycklig herre i rött som njuter av första spirande grönskan.