Alla inlägg under november 2012

Av avemaria - 23 november 2012 20:16

Rubriken på detta inlägg låter som namnet på ett äldreboende. Men där hör inte Hero hemma än på många, många år. Han har dock fått sig en liten omgång av kiropraktor Åsa som jobbade lite på bakkärran, men för övrig stor förbättring. Inga nya besök behövdes, vi tar en check up någon gång längre fram i vår, mest för att hålla koll. Sån fin behandling får minsann inte gamlingar på äldreboenden. För ett otränat öga verkar kiropraktik mest som ett oerhört subtilt hokus pokus med händer och pinne och klubba. Men efter en mycket pedagogisk förklaring av Åsa kunde till och med jag se de små finstilta svaren som Hero gav ifrån sig inför hennes behandling. Sadeln verkade passa honom, skönt! Sadelproblem är det jävligaste som finns. 1000 så kallade experter har tvärsäkra synpunkter och själv drunknar man i alla kostnadsförslag på just DEN sadeln som skulle passa perfekt - givetvis utan några som helst garantier. Och alltid den dyraste! Men min trogna Amerigo hänger med fint och har legat bra på en jäkla massa hästar hittills. Och den är skön att rida och snyggt BRUN. Så nu är det Hero som bär den med den äran. Jaja, alltid är det nåt med hästar. Han fick sig en longering och sen ett pass på ridbanan. In kom Aladin och tränare Christina när vi precis hade satt igång och då blev Hero SUR. På Aladin. När Aladin flashade förbi i nån flott samling så strök Hero sina långa "åsneöron" (Förlåt Hero!) bakåt och måttade in sin bak mot Aladin. Men då fick han sig en korrigering av mig och sen var han liite spakare. Men jag fick passa på honom varje gång Aladin flög förbi. Christina trodde att han var svartsjuk på att hon ägnade sig åt Aladin och inte åt Hero... Hihi. "Åsenörat" är mitt ful-namn på Hero, dvs när han dummar sig eller är stygg mot en snäll kompis som hag-vännen Cirre, som troget står och väntar vid grinden på att Hero skall komma tillbaka till honom i hagen. Cirre välkomnar honom förväntansfullt och glatt med ett gnägg. Tror ni Hero svarar - näääädå. Cirre bjuder in till lite mule-kel och "klia manke" men Hero spelar ball och ointresserad hela tiden.  Chilla din tönt. Ta emot lite kärlek när den bjuds! Love is all you need!


 



Av avemaria - 11 november 2012 16:18

Nu är det bannemig på plats att tacka Hanna för att hon bjuder på sin häst. Och inte bara bjuder på Hero, hon bjöd på Martuten också. Och sig själv. Martuten kom till stallet samma vecka som Dumbledore dog. Jag var i stallet och samlade ihop lite saker efter Dumle. Jag hade haft "begravningskaffe" för Dumle några dagar tidigare och nu var det Hanna som hade champagne och snittar för att fira Martutens ankomst. Mitt hjärta hade gått sönder när Dumle dog. Jag tittade knappt åt Martuten, men log lite vemodigt åt honom, för hans långa pannlugg och man påminde om russhingsten Palle som jag red och var kär i när jag var sådär 10-11 år. Och Martuten hade underbara ögon och såg vänlig ut. Snygg var han också. Lyckiga Hanna som hade fått en sån fin häst. Hanna och jag kände knappt varandra. "Du kan få komma hit och trösta dig lite med Tuten" erbjöd Hanna snällt. Jag sa att jag kanske skulle komma och borsta honom ibland om abstinensen blev för svår. "Du kan få sitta på honom lite längre fram om du vill" tyckte Hanna. "Nej det går inte, jag bröt knät på Dumle för några månader sen och vågar aldrig mer sitta på en häst", sa jag. "Jooodå", trugade Hanna, "det gör du visst, vi tar det försiktigt. Du kan få skritta lite på  honom  och vänja dig, så leder jag", sa Hanna. Resten är historia. Hur snäll får man vara egentligen? Hanna och hennes fina p.r.e hjälpte mig över rid-skräcken. Hanna bjöd på sina fina häst och jag fick ta för mig. Jag som är en riktigt "lågrang" i stallet när det gäller ridkunskaper och vars enda merit är typ att jag är pedantisk med häst och utrustning och allmänt snäll och hygglig. Hanna är tålmodig, ALLTID positiv och uppmuntrande mot mig. Därtill är hon rak och säger hur hon vill ha det. Och säger ifrån när det blir fel. Och så har hon humor. Och är en jäkel på att tömköra och hantera tok-hingstar. Och så är hon inte rädd. Och bra rider hon. Jag är både mesig, rädd och rider ganska kasst, ändå får jag vara med. Och när finaste Martuten dog så grät vi i en hel höst i varsitt soffhörn i varsitt hus och undrade hur vi skulle få tillbaka lite glädje. Vår enda tröst var att "porrsurfa" (som min man kallade det) på fina p.r.e hästar som vi drömde om. Och drömmen blev sann. För sen kom faktiskt Heredero i början av detta året. Och jag fick vara med om Heredero också! Och Heredero är denna bloggs upphov. Och tack vare Hannas generositet vågar jag lite mer i ridningen. Och här kommer lite skryt: senaste träningspasset kunde jag rida 10-metersvolter i galopp - i balans! Det trodde jag aldrig. Tack snällaste Hanna för din generositet! Tack för att du har delat med dig av dina underbara hästar - och av din erfarenhet - och tålamod med mig. Tack för att du hjälpte mig att komma över en massa rid-nojor. Tack för att jag får vara bonusmamma åt Hero. Tack för allt helt enkelt... Gracias, Marci. Thanks. Och tack för att du lärde mig älska p.r.e.

Här lite bilder på Hanna och Heredero - upphovet till denna blogg

 

Av avemaria - 1 november 2012 18:46

Jäklar vad det är svart ute redan kring 17.00 Och jag som skall träna. Och som stämde träff med tränare Christina  i ridhuset i ett anfall av övermod. Det innebär en vandring i kolmörkret längs med hagar och ängar på sisådär 10 minute. Vad har jag gett mig in på? Hero har väl aldrig gått ute i kolmörker? Jo i ett tidigare liv kanske. Men inte här och säkert inte i Malaga. Hjälp - jag är rädd. Inte för mörkret men för att Hero skall se spöken och slita sig och rusa tillbaka till stallet tvärs över ängarna och vägen och bli påköööööörd. Och jag ligger svårt söndertrampad på stigen och ingen hittar mig. Jag slåss med mina katastroftankar men lyckas inte trygga mig och blir tvungen att tjata med mig mannen som ledsagare. Han är i vanlig ordning iförd lågskor med tunn sula. Trots min vädjan: "Ta på dig nåt ordentligt på fötterna, det är gropigt, sandigt och i värsta fall lerigt!" Men nä då. Han anländer i samma arbetsrums-mundering som alltid! Jag är iförd gruvarbetar-pannlampa och reflexväst. Hero har sina nya reflexer på benen. Off we go ut i det okända svarta. Jag blir snabbt lugnt av Heros trygga lunk. Han ser nog bättre än jag. Han bryr sig inte ens om pannlampans ilskna led-sken. Ben-reflexerna lyser starkt och bra. Hero tycker att det är kul och är supercool. Största störningsmomentet för mig är mannens rop i mörkret - vänta lite, måste du gå så fort, hjälp jag ser inget, fan också här är gropigt.... Med jämna mellanrum fick jag stanna Hero och "collecta" mannen som kom lufsande långt efter. Men Hero var ett under av lugn hela vägen. Din vän i nöden. Tillslut var den lilla truppen framme och Jacques gick upp och satte sig på läktaren. Han somnade så klart efter ett tag. Han tycker att det är rofyllt att lyssna på hästens trampande, frustanden och tränarens (i detta fallet lugna) instruktioner, korrigeringar och i bästa fall beröm. Hero älskade ridhuset. Pigg, men ändå fokuserad. Kul med andra hästar, men inte distraherande. Jag fick jobba med att våga hålla i honom och ge honom rätt stöd. Han tog tacksamt emot och bjöd fint framåt. Både tränare och elev (jag) var mycket nöjda till slut. Sen vandrade vi hemåt avsuttet i kolmörkret lika lugnt som på ditvägen - förutom min klagande man. Hans recension: "Du har verkligen bättrat dig i ridningen! (Precis som om han kan se det...) Det sersnyggt ut! Hero är snäll! (Viktigast för en livrädd man) Men promenaden var jobbig!" Sen åkte han. Jag var ensam kvar på anläggningen. Pysslade om Hero. Det var stilla, kolsvart och myyyyyysigt. Saknade bara en spinnande stallkatt i vanlig ordning. Och tamejfan - Hero tog emot lite ordentligt kel. Han la nästan huvudet i famnen som Martuten ALLTID gjorde. Han stod med huvudet utanför boxdörren tätt intill mig och blåste lite mjukt på mig i kolmörkret och lät sig villigt kelas med i evigheter och vi tittade ut över stjärnorna och novembermörkret tillsammans och jag småpratade med honom - på spanska. Querido. Guapo.  Allt var lugnt. Hero - din  vän i mörkret.

 

Skapa flashcards