Lika seg som vintern har varit, lika segt har det varit på bloggfronten. Men nu jäklar. All snö har smält. Det går att rida på ridbanan. Krokus, snödroppar och påskliljor flaggar i alla färger i trädgårdar och dikesrenar. Let the sunshine in! I skogen hoppar kaniner och springer rådjur. Och Hero fäller sin vinterpäls och solar sig i den första värmen. Hanna har hoppat - se bilder nedan, det blev lite lufthopp men framför allt verkade Hero tycka att det var kul. Hero och jag tränar på med Christina Rengefors och det går framåt - äntligen har jag fått lite koll på yttertygeln... När Hanna tränar så går det förstås mycket bättre, men konstigt vore det förstås annars.. Och idag har vi varit på skogspromenad och klättrat omkring i kalhugget i Sandskogen. Spännande!! Backe upp och ner, stubbar runt och konstiga vägar, men Hero gillade det. Och jag vågade mig på en första galopp i skogen, visserligen en mini-sträcka, men ändå... som det heter på Göteborgska. MEN: Jag måstre sluta att leva i den tänkta katastrofen "snart kommer ett rådjur och skrämmer Hero och då kastar han sig åt sidan och jag trillar av och bryter andra benet..." Jag började ju bloggen Avemaria som någon sorts besvärjelse över min rädsla som kom efter benbrottet. Och det har NÄSTAN gått att tämja rädslan, för jag gör saker idag som jag aldrig hade vågat för ett år sen, men idag slog den tillbaka med full kraft. När Hero blir skraj ute och jäser upp sig och blir dubbel så stor så liksom fortplantar sig hans känsla in i mig- jag halvreser mig i sadeln och spärrar upp ögonen och blir stel som en pinne, tvärtemot alla ridlogik. SLUTA Marie. Du är en välutbildad KBT terapeut och borde kunna tampas med dina egna katastroftankar. Sluta att leva i en framtida katastrof. Ersätt katatroftanken med en rimligare tanke. Nu är inte då. Sjunk ner i sadeln, ta kommandot och lugna hästen genom ditt eget lugn. JAJA

lättare sagt än gjort men jag skall jobba på det!

Hero vågar - Hanna är INTE skraj

Sist en liten ögonblicksbild från Vitemölla nyligen - Spanien? Afrika?