Jag har varit i Vence  i sydfrankrike (med pappa och systrar) för att ta adjö av, tömma, städa, stänga och sälja mamma och pappas bostad. Räknade ut att jag har haft en fot i Frankrike på olika sätt i 30 år! Nu är det adjöss, au revoir, point finale. Lite vemodigt, men också skönt. Under tiden har kiropraktor Åsa känt igenom Hero och hittade en låsning bak som han nu fått åtgärdad. Nu skall han skrittas för hand i några dagar. Så när jag kom hem tog jag ut my Hero på skogpromenad. Och undrens tid är inte förbi - jag fick med mig min käre man till stallet. Han mockade - förmodligen inte världens bästa mockning - och mätte upp höpåsar med pincettgrepp, dvs han vågade knappt ta i hösilaget, "finns här råttor?"... men sen gick han med på promenaden iförd lågskor och paraply (!) på de leriga stigarna. Hero brydde sig inte om paraplyet, men Hero visade sig aboslut intresserad av att det var en man med. Han ser ju nästan bara tjejer i stallet. Hero försökte få lite kontakt med min käre make som höll sig avvaktande...  

Tänk att jag fick med mig maken till stallet...

Au revoir France

Yes. Nu har jag gjort det. Jag tog en lång uteritt på Hero, utan sällskapshäst, alldeles själv, eller rättare sagt, jag hade ett moraliskt stöd med mig: Laura som gick bredvid och det var också hon som hetsade mig: "Mamma, det är tråkigt för honom att trimma på ridbanan, det är världens härligaste väder, nu tar vi ut honom på golfbanerundan... han behöver se nåt annat..." Jag försökte slingra mig, "men det var ju där Tilda trillade av".. men Laura var obeveklig och tyckte att dessto större anledning att låta honom vänja sig vid den turen under trygga former. Så up we go. Första taktandet kom redan vid "Per Smides" gård, där en liten vilsen schettis galopperade gnäggande bredvid oss längs staketet i typ 500 m. OK. Vi klarade det. Nästa chock - 50 kossor som hoppade runt och en ardenner och flera jordbruksmaskiner samtidigt. Jäpp. Då fick Laura koppla honom en liten stund. Men det hade nog gått bra ändå. Det var mest för att jag skulle hålla mig cool. Sen konstiga brevlådor och jättestenar som dök upp var 100:e meter. Hero lugnade sig successivt och skrittade vägvinnande med spetsade öron och understundom riktigt avspänd hals. Sen vek vi av upp mot golfbanan. Inte en reaktion på folket på banan. Då tog vi en lång härlig trav med härlig bjudning som gick hur fint som helst. Sen var killen supercool. Frustade och hade det bra. Och så vek vi av in i skogen, förbi ridklubben och genom sandängarna hem till stallet. Hero uppförde sig som en 15 årig "skogsmulle" och stelnade inte till en enda gång. Cyklister bryr han sig inte ett skvatt om. Duuuuktig kille. Äpplebelöning.  Kel. Tack Laura. Ännu ett hinder övervunnet. Träningen för Christina i fredags gick också kanon. Jag blir stolt när Christina säger att jag har blivit mycket säkrare. Vi övade skänkelvikningar och Hero var duktigt och jag likaså. På kvällen var vi hos våra goda vänner i Svinaberga och åt en läcker skaldjursplatå med krabba, räkor, havskräftor och moules marinières. Dagen därpå fick jag med mig mannen till Mandelmanns i Rörum och vi bunkrade goda grönsaker och tog en promenad i världens vackraste marker ovanför deras gård. Jag har bott 20 år på landet och hjärtat klappar alltid när jag ser betesmarker och vacker natur. Jag vill ha katt och höns igen! Och får. Får hade vi hela min uppväxt och fårbetade ängar är det finaste som finns.

Utsikt "from the top"

Allt är spännande tycker Hero

Vill ha!

En perfekt septemberhelg. Fredag morgon åkte jag ut till Hero. Det stormade rejält men solen sken. Han hade varit lite stel i vänstervarvet på träningen med Hanna i onsdags så vi hade bestämt att han bara skulle  promeneras i skogen utan ryttare på ryggen. Jag lyckades beveka Marianne och Doeke att skritta ut en tur med oss eftersom det stormade rejält och det nog skulle vara tryggt för Hero (och för mig) att ha en kompis med på skogsstigarna med tanke på stormen. När jag trillade av och bröt knät för två år sedan på vår egen Dumbledore så var det just skogspromenad i storm... så den kombinationen gör mig fortfarande lite skakis. Men Hero lunkade på bredvid mig lugn som en fibunke. Inte tittig, inte ens när smygande cyklister dök upp som gubben ur lådan på stigarna. Sen hade jag stämt träff med min kära hästvän Barbro i stallet. Jag hade med mig kaffe och goda surdegsmackor från bästa bageriet Söderberg & Sara i Ystad, som vi intog i vinden. Hon fick se Hero för första gången och sen var eftermiddagen vigd åt tokshopping (åtminstone för ögat) på Bengts och Landäng. Jag fastnade förstås för ett par kanonsnygga Animo ridbyxor i mullvadsfärg ur nya höstkollektionen, men nä, jag har ju ett par i jeanstyg - det får faktiskt räcka. Dyra är dom också. Sen är dom ju jäkligt låga i midjan och det är inte så smickrande, så jag avstod och var nöjd med det. Barbro däremot kom loss på ett par supermjuka Cavallo ridstövlar som hon blev lycklig ägare till efter typ två timmars provande. Och jag suktade efter Ariats vinterstövlar - rejäla don som tål allt i ett stall och temperaturer ner till 20 minus. Men, men, man kan inte få allt. Så jag var duktig och höll i plånboken. Sen blev det bråttom hem så Landäng hann vi inte med. Tur det.  Barbro stannade på en improviserad diner à deux - det blev lammfilé med bakade tomater och haricotsverts och hemlagat vitlökssmör. Nam-nam. Sen Vitemölla på lördagen. Stötte på min kära syster på Apotekarns i Simrishamn och blev spontaninbjuden till en trevlig liten fest hos henne på lördagkväll. Nya trevliga bekantskaper. Sen Hero igen på söndag. Och nu var killen så mjuk och avspänd och lösgjord och fin. Stelheten nästan borta, lite pinnig dock i vänster varv.  Kiropraktor Åsa skall komma och känna igenom. Hanna och jag pysslade och donade med den lille gossen. Det var väl säkert 20 grader på ridbanan och stallbacken och septembersolen flödade. Sen hem och umgås lite kring söndagsmiddagen med mannen som varit på jobb hela helgen. Lovely weekend!

Märker att jag måste ta lite nya bilder snart!

Igår åkte jag ut själv till Vitemölla. Det var en fantastisk eftermiddag med mild sol, vindstilla och humlesurr bland blommor och blader. Jag arbetade i trädgården, åkte ner till Buhres och köpte en nykokt krabba och lite hovmästarsås till mig själv. Åt krabban till Tom Waits. Sen gick eftermiddagen över i den mest fantastiska sensommarkväll jag sett på länge. Nymånen steg upp över piren i hamnen, det var mjuka, små svallvågor mot sandstranden, syrsor som filade i varje buske, nattfåglar och helt magisk stämning. Jag tände alla lyktorna i trädgården och gjorde ört-té på citronverbena och satt och "mediterade" i stillheten, lummigheten och mörkret efter min goda skaldjursmiddag. Tänkte på att jag har det rätt bra: en älskad man, två friska, kul, egensinniga och vackra döttrar - och en HÄST som jag faktiskt snart också börjar känna mig känslomässigt länkad till på riktigt. Hero och jag tränade för Christina i fredags. Fokus helt och hållet på att jag skulle ge rätt stöd. Och jag börjar äntligen fatta. Och Hero blev nöjd, och jag blev nöjd och Christina blev nöjd. Han går faktiskt inte sönder om jag ger honom rätt stöd. Tvärtom. Jag skall hålla honom stadigt i handen, som man gör med en unge. Då slappnar han av och hittar formen. Passet kändes bra. När jag släppte ut honom i hagen efteråt så stod han alldeles stilla hos mig och snusade mot min axel, länge, länge, med lite halvslutna, avspända ögon.  Då blev jag nästan lite tårögd och viskade: Tack för att du finns, Hero. Och sen kopplade jag loss grimskaftet och han lommade iväg.