Nu var det min tur att tränas av Charlotte Wittbom. Det som är så kul med Charlotte är att hon är så förtrogen med lusitano och pre och att hon tar mig rakt av där jag befinner mig med hästen. Hon jobbade mycket med min sits och att få oss till ett avspänt och avslappnat team som följer varandra. Mycket skrittövningar, vägar, volter. Charlotte tycker att Hero är en hyvens, duktig kille som är en utmärkt läromästare, för han är känslig men ändå bussig och visar precis när rätt blir rätt och fel blir fel. Lite kul när en 4-åring blir läromästare! Hon slog genast ner på min sits - och det var små och viktiga korrigeringar: överlivet lite längre fram, mer upprätt, skänkeln aningens längre bak, tårna fram och på stigbygeln! Det första Charlotte gjorde var att länga mina stigläder 2 hål, helst 3 tyckte Charlotte. Och jag fick faktiskt en mycket bättre sits över hästen och i sadeln. Jag kände mig mega-lång i benen, men skit samma, jag kom ner i sadeln och fick lättare att hålla balansen. Sen såg hon omedlebart att jag lutar mig lite åt höger, så det MÅSTE jag rätta till. Och det har jag faktiskt blivit varse också med duktiga ordinarie tränare Christina Rengefors falköga. Och så ytterstödet så klart...Charlotte och jag och Hero var nästan ensamma i en timma i ridhuset och jobbade på lugnt och metodiskt och konstigt nog var varken Hero eller jag trötta efteråt. Jag var lite hög efter en bra timmas träning och gick hem i mörkret helt cool med Hero och han blev "litta skraj" för en mullvadshög som spökade i snön på hemvägen och hoppade till och drak-blåste vilket normalt gör mig lite uppskärrad, men jag brydde mig inte. Jag höll honom lugnt i ledrepet och sa: chilla Hero, det är inte ett lejon, bara lite jord, och så lufsade vi vidare. Jag älskar att vara ensam på stallet i stjärne-mörkret och snön. Jag tog hand om min lille grå vän och han fick stå och torka en liten stund med sitt nya fina Rambo Grand Prix fleece (yes - bortskämd är han) och äta lite gott och snön föll och allt var vackert och jag har faktiskt lite hopp om att kunna lära mig rida nån gång.

Vem är fin?

 Gott med lite hö i vinterhagen

Så här fin blev foderkammaren efter att den målats

Bästa avkopplingen som finns: en brasa som brinner

Kan inte låta bli att lägga in den här bilden på lite vårtecken....  

För ungefär två veckor sen upplevde jag det mest konstiga någonsin på hästryggen. Hero ville inte gå in på högervolt överhuvudtaget. Han liksom bara tryckte sig mot väggen och fortsatte rakt fram. Jag var väl inte tillräckligt stram på yttertygeln men ändå...??? det var som att försöka få igenom en hjälp och hästen svarar med "tvärtom". Jag blev faktiskt gråtfärdig. Har jag fått stroke och nåt i ena hjärnhalvan som gör att hjälpen inte "går igenom" i min egen kropp? Eller vad f-n är det? Och genast började jag tänka att han har ont, nåt tar emot, detta är hans sätt att meddela sig.... Tränare Christina fick sitta upp och pröva, men det gick inte ett dugg bättre. Suck. Och jag gav liksom bara upp. Hjälp nåt är fel, men jag förstår inte vad? Sen tog Hanna tog över nästa dag och var lite beslutsammare än jag. Han testade/visade samma beteende med Hanna några gånger, men rättade sig när han hölls på mycket tydlig yttertygel och fick sig lite beslutsam korrigering. Jaha. Testar han bara MIG, ärke-mesen på hästryggen? Och i så fall testar han också Christina, 30 år som ryttare och dressyrdomare? Och ingen mes. Vad är nu detta?? För att göra en lång historia kort så har nu detta beteende successivt försvunnit, det liksom bara reducerades gradvis för att faktiskt vara helt väck de två sista gångerna Hanna och jag ridit. Unghäst-strul? Sträckt sig lite, haft lite ont/motstånd? Testning när det börjar bli lite jobbigt? Kommunikationsfel från ryttaren? Ja, inte vet jag. Och inte lär jag få ett heltäckande svar heller. För hästar kan inte tala vårt språk. Men de kan tala SITT. Och det är bannemig vår plikt och ansvar att försöka tyda och tolka dem. Och nu visar Hero att han är nöjd. Det verkar inte ta emot nånstans och han fattar vad jag vill och kanske måste JAG förbättra mig med TYDLIGA men ändå FINA hjälper. För vi är ju faktiskt ett team, hästen och jag. Vi gick hem i mörkret i snögloppet från ridhuset. Jag med pannlampa, Hero med sitt reflextäcke. Jag pratade lite spanska med honom - holà Guapo - hej på dig snygging, och jag hade en Marvin Gaye låt i huvudet som jag liksom sjöng för mig själv i den svarta natten och Hero knatade på bredvid mig och vi tog väl nåt litet discosteg till Marvin Gaye nån gång då och det var riktigt trivsamt och mysigt och alla farhågor om vad som stod på för två veckor sen var som bortblåsta.