Igår åkte jag ut själv till Vitemölla. Det var en fantastisk eftermiddag med mild sol, vindstilla och humlesurr bland blommor och blader. Jag arbetade i trädgården, åkte ner till Buhres och köpte en nykokt krabba och lite hovmästarsås till mig själv. Åt krabban till Tom Waits. Sen gick eftermiddagen över i den mest fantastiska sensommarkväll jag sett på länge. Nymånen steg upp över piren i hamnen, det var mjuka, små svallvågor mot sandstranden, syrsor som filade i varje buske, nattfåglar och helt magisk stämning. Jag tände alla lyktorna i trädgården och gjorde ört-té på citronverbena och satt och "mediterade" i stillheten, lummigheten och mörkret efter min goda skaldjursmiddag. Tänkte på att jag har det rätt bra: en älskad man, två friska, kul, egensinniga och vackra döttrar - och en HÄST som jag faktiskt snart också börjar känna mig känslomässigt länkad till på riktigt. Hero och jag tränade för Christina i fredags. Fokus helt och hållet på att jag skulle ge rätt stöd. Och jag börjar äntligen fatta. Och Hero blev nöjd, och jag blev nöjd och Christina blev nöjd. Han går faktiskt inte sönder om jag ger honom rätt stöd. Tvärtom. Jag skall hålla honom stadigt i handen, som man gör med en unge. Då slappnar han av och hittar formen. Passet kändes bra. När jag släppte ut honom i hagen efteråt så stod han alldeles stilla hos mig och snusade mot min axel, länge, länge, med lite halvslutna, avspända ögon.  Då blev jag nästan lite tårögd och viskade: Tack för att du finns, Hero. Och sen kopplade jag loss grimskaftet och han lommade iväg.