Jag har varit i Vence  i sydfrankrike (med pappa och systrar) för att ta adjö av, tömma, städa, stänga och sälja mamma och pappas bostad. Räknade ut att jag har haft en fot i Frankrike på olika sätt i 30 år! Nu är det adjöss, au revoir, point finale. Lite vemodigt, men också skönt. Under tiden har kiropraktor Åsa känt igenom Hero och hittade en låsning bak som han nu fått åtgärdad. Nu skall han skrittas för hand i några dagar. Så när jag kom hem tog jag ut my Hero på skogpromenad. Och undrens tid är inte förbi - jag fick med mig min käre man till stallet. Han mockade - förmodligen inte världens bästa mockning - och mätte upp höpåsar med pincettgrepp, dvs han vågade knappt ta i hösilaget, "finns här råttor?"... men sen gick han med på promenaden iförd lågskor och paraply (!) på de leriga stigarna. Hero brydde sig inte om paraplyet, men Hero visade sig aboslut intresserad av att det var en man med. Han ser ju nästan bara tjejer i stallet. Hero försökte få lite kontakt med min käre make som höll sig avvaktande...  

Tänk att jag fick med mig maken till stallet...

Au revoir France