Nej, det är inte Heredero på bilden. Det är Dumbledore. maxad D-ponny i vår ägo under några intesiva hästår. Snällast, roligast, personligast av alla hästar - nu med svår konkurrens av Hero. Det är jag och Laura som poserar på bilden med Dumle. Sen är det Laura i ridmässig klädsel på en bild, och inte särskilt ridmässig klädsel på en annan. De har ridit säkert 1000 gånger i skogen, galopperat över stock och sten, tränat, tävlat upp till LA i både dressyr och hoppning och om jag får skryta - blev bästa D-ponny i stilhopning i Skåne och kvalade till SM i Kungsbacka 2008! Men det var också på Dumle jag ramlade av 2010 och då grundlades MIN rädsla.  Laura var i USA på två veckor, jag och Celie skulle turas om att rida Dumle. Jag red ut på en skrittpromenad i skogen med Ann och hennes Sessan. Det stormade och kaniner for omkring, Dumle taktade redan från början och var allmänt spänd och oregerlig på ett sätt som jag inte kände igen. Efter 20 minuter får han syn på nåt som jag inte såg (kanin?) och blir vettskrämd  - vräker sig åt sidan i 90 graders vinkel följt av två tvära kast till och jag vrids ur sadeln och hänger i stigbygeln på ena sidan. Hasar mig på nåt sätt ner på marken. AAAJ. Det gjorde ont. Men jag måste ju kunna ta mig tillbaka. Sitter upp igen (på ett brutet ben) och skrittar hem. Mockar, gör mat. Det gör ont i benet , men jag kan gå. Tänker att det nog kommer att kännas ett tag, men jag kan ju stödja på det. Kör hem, försöker dölja min hälta, äter en Tomat Mozarella sallad med min snälla man och berättar lite skuldmedvetet vad som hänt - "men det var inget farligt". Den vanliga predikan från J: "Är du klok? SNÄLLA, kan du inte sluta rida? När skall du ge dig? Måste det hända nåt hemskt först?". Lägger mig. Tog väl nån Alvedon. Vaknar och sätter ner benet och en känner en vansinnig smärta. Det gick inte att röra sig, än mindre stödja. Ambulans, röntgen, evighetstimmar på akuten. Tibiafraktur (knät), ortos, bensträck i två månader, rullstol. GOODBYE, RIDÅ.