Jäklar vad det är svart ute redan kring 17.00 Och jag som skall träna. Och som stämde träff med tränare Christina  i ridhuset i ett anfall av övermod. Det innebär en vandring i kolmörkret längs med hagar och ängar på sisådär 10 minute. Vad har jag gett mig in på? Hero har väl aldrig gått ute i kolmörker? Jo i ett tidigare liv kanske. Men inte här och säkert inte i Malaga. Hjälp - jag är rädd. Inte för mörkret men för att Hero skall se spöken och slita sig och rusa tillbaka till stallet tvärs över ängarna och vägen och bli påköööööörd. Och jag ligger svårt söndertrampad på stigen och ingen hittar mig. Jag slåss med mina katastroftankar men lyckas inte trygga mig och blir tvungen att tjata med mig mannen som ledsagare. Han är i vanlig ordning iförd lågskor med tunn sula. Trots min vädjan: "Ta på dig nåt ordentligt på fötterna, det är gropigt, sandigt och i värsta fall lerigt!" Men nä då. Han anländer i samma arbetsrums-mundering som alltid! Jag är iförd gruvarbetar-pannlampa och reflexväst. Hero har sina nya reflexer på benen. Off we go ut i det okända svarta. Jag blir snabbt lugnt av Heros trygga lunk. Han ser nog bättre än jag. Han bryr sig inte ens om pannlampans ilskna led-sken. Ben-reflexerna lyser starkt och bra. Hero tycker att det är kul och är supercool. Största störningsmomentet för mig är mannens rop i mörkret - vänta lite, måste du gå så fort, hjälp jag ser inget, fan också här är gropigt.... Med jämna mellanrum fick jag stanna Hero och "collecta" mannen som kom lufsande långt efter. Men Hero var ett under av lugn hela vägen. Din vän i nöden. Tillslut var den lilla truppen framme och Jacques gick upp och satte sig på läktaren. Han somnade så klart efter ett tag. Han tycker att det är rofyllt att lyssna på hästens trampande, frustanden och tränarens (i detta fallet lugna) instruktioner, korrigeringar och i bästa fall beröm. Hero älskade ridhuset. Pigg, men ändå fokuserad. Kul med andra hästar, men inte distraherande. Jag fick jobba med att våga hålla i honom och ge honom rätt stöd. Han tog tacksamt emot och bjöd fint framåt. Både tränare och elev (jag) var mycket nöjda till slut. Sen vandrade vi hemåt avsuttet i kolmörkret lika lugnt som på ditvägen - förutom min klagande man. Hans recension: "Du har verkligen bättrat dig i ridningen! (Precis som om han kan se det...) Det sersnyggt ut! Hero är snäll! (Viktigast för en livrädd man) Men promenaden var jobbig!" Sen åkte han. Jag var ensam kvar på anläggningen. Pysslade om Hero. Det var stilla, kolsvart och myyyyyysigt. Saknade bara en spinnande stallkatt i vanlig ordning. Och tamejfan - Hero tog emot lite ordentligt kel. Han la nästan huvudet i famnen som Martuten ALLTID gjorde. Han stod med huvudet utanför boxdörren tätt intill mig och blåste lite mjukt på mig i kolmörkret och lät sig villigt kelas med i evigheter och vi tittade ut över stjärnorna och novembermörkret tillsammans och jag småpratade med honom - på spanska. Querido. Guapo.  Allt var lugnt. Hero - din  vän i mörkret.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nä nu jäklar måste jag skaka liv i min insomnade blogg. Det har varit en riktigt rolig dag. Hanna och jag hade mest på kul -  både för Hero och för oss - kommit överens med Laura att låta honom starta för första gången i en LC:2. Hanna var inte så pi...

Idag är första gången på evigheter som det är lite höst i luften. Det har varit en otrolig sommar med en oändlig räcka av soliga dagar och ljumma kvällar. Hero har gått ute dygnet runt hela sommaren och idag är första natten han får stå inne i sin fi...

Men herregud, det har gått nästan två och en halv månad sen sist. Vad hände? Ljuset, värmen, sommaren kom emellan kanske. Semester, hav, sol, vänner, sand, grönska. Det vackra och goda livet tog väl över helt enkelt och blogg och web och skärm liksom...

Hero, du får ursäkta, men jag har haft en otrohetshistoria med Guingol. Guingol är pre-korsning och bor på Mallorca och där har jag varit på ridresa. Skämt åsido, men Guingol är världens bussigaste dressyrhäst. Inte lika tjusig som pre-hingstarna där...

Lika seg som vintern har varit, lika segt har det varit på bloggfronten. Men nu jäklar. All snö har smält. Det går att rida på ridbanan. Krokus, snödroppar och påskliljor flaggar i alla färger i trädgårdar och dikesrenar. Let the sunshine in! I skoge...