Jäklar vad det är svart ute redan kring 17.00 Och jag som skall träna. Och som stämde träff med tränare Christina  i ridhuset i ett anfall av övermod. Det innebär en vandring i kolmörkret längs med hagar och ängar på sisådär 10 minute. Vad har jag gett mig in på? Hero har väl aldrig gått ute i kolmörker? Jo i ett tidigare liv kanske. Men inte här och säkert inte i Malaga. Hjälp - jag är rädd. Inte för mörkret men för att Hero skall se spöken och slita sig och rusa tillbaka till stallet tvärs över ängarna och vägen och bli påköööööörd. Och jag ligger svårt söndertrampad på stigen och ingen hittar mig. Jag slåss med mina katastroftankar men lyckas inte trygga mig och blir tvungen att tjata med mig mannen som ledsagare. Han är i vanlig ordning iförd lågskor med tunn sula. Trots min vädjan: "Ta på dig nåt ordentligt på fötterna, det är gropigt, sandigt och i värsta fall lerigt!" Men nä då. Han anländer i samma arbetsrums-mundering som alltid! Jag är iförd gruvarbetar-pannlampa och reflexväst. Hero har sina nya reflexer på benen. Off we go ut i det okända svarta. Jag blir snabbt lugnt av Heros trygga lunk. Han ser nog bättre än jag. Han bryr sig inte ens om pannlampans ilskna led-sken. Ben-reflexerna lyser starkt och bra. Hero tycker att det är kul och är supercool. Största störningsmomentet för mig är mannens rop i mörkret - vänta lite, måste du gå så fort, hjälp jag ser inget, fan också här är gropigt.... Med jämna mellanrum fick jag stanna Hero och "collecta" mannen som kom lufsande långt efter. Men Hero var ett under av lugn hela vägen. Din vän i nöden. Tillslut var den lilla truppen framme och Jacques gick upp och satte sig på läktaren. Han somnade så klart efter ett tag. Han tycker att det är rofyllt att lyssna på hästens trampande, frustanden och tränarens (i detta fallet lugna) instruktioner, korrigeringar och i bästa fall beröm. Hero älskade ridhuset. Pigg, men ändå fokuserad. Kul med andra hästar, men inte distraherande. Jag fick jobba med att våga hålla i honom och ge honom rätt stöd. Han tog tacksamt emot och bjöd fint framåt. Både tränare och elev (jag) var mycket nöjda till slut. Sen vandrade vi hemåt avsuttet i kolmörkret lika lugnt som på ditvägen - förutom min klagande man. Hans recension: "Du har verkligen bättrat dig i ridningen! (Precis som om han kan se det...) Det sersnyggt ut! Hero är snäll! (Viktigast för en livrädd man) Men promenaden var jobbig!" Sen åkte han. Jag var ensam kvar på anläggningen. Pysslade om Hero. Det var stilla, kolsvart och myyyyyysigt. Saknade bara en spinnande stallkatt i vanlig ordning. Och tamejfan - Hero tog emot lite ordentligt kel. Han la nästan huvudet i famnen som Martuten ALLTID gjorde. Han stod med huvudet utanför boxdörren tätt intill mig och blåste lite mjukt på mig i kolmörkret och lät sig villigt kelas med i evigheter och vi tittade ut över stjärnorna och novembermörkret tillsammans och jag småpratade med honom - på spanska. Querido. Guapo.  Allt var lugnt. Hero - din  vän i mörkret.