Nu är det bannemig på plats att tacka Hanna för att hon bjuder på sin häst. Och inte bara bjuder på Hero, hon bjöd på Martuten också. Och sig själv. Martuten kom till stallet samma vecka som Dumbledore dog. Jag var i stallet och samlade ihop lite saker efter Dumle. Jag hade haft "begravningskaffe" för Dumle några dagar tidigare och nu var det Hanna som hade champagne och snittar för att fira Martutens ankomst. Mitt hjärta hade gått sönder när Dumle dog. Jag tittade knappt åt Martuten, men log lite vemodigt åt honom, för hans långa pannlugg och man påminde om russhingsten Palle som jag red och var kär i när jag var sådär 10-11 år. Och Martuten hade underbara ögon och såg vänlig ut. Snygg var han också. Lyckiga Hanna som hade fått en sån fin häst. Hanna och jag kände knappt varandra. "Du kan få komma hit och trösta dig lite med Tuten" erbjöd Hanna snällt. Jag sa att jag kanske skulle komma och borsta honom ibland om abstinensen blev för svår. "Du kan få sitta på honom lite längre fram om du vill" tyckte Hanna. "Nej det går inte, jag bröt knät på Dumle för några månader sen och vågar aldrig mer sitta på en häst", sa jag. "Jooodå", trugade Hanna, "det gör du visst, vi tar det försiktigt. Du kan få skritta lite på  honom  och vänja dig, så leder jag", sa Hanna. Resten är historia. Hur snäll får man vara egentligen? Hanna och hennes fina p.r.e hjälpte mig över rid-skräcken. Hanna bjöd på sina fina häst och jag fick ta för mig. Jag som är en riktigt "lågrang" i stallet när det gäller ridkunskaper och vars enda merit är typ att jag är pedantisk med häst och utrustning och allmänt snäll och hygglig. Hanna är tålmodig, ALLTID positiv och uppmuntrande mot mig. Därtill är hon rak och säger hur hon vill ha det. Och säger ifrån när det blir fel. Och så har hon humor. Och är en jäkel på att tömköra och hantera tok-hingstar. Och så är hon inte rädd. Och bra rider hon. Jag är både mesig, rädd och rider ganska kasst, ändå får jag vara med. Och när finaste Martuten dog så grät vi i en hel höst i varsitt soffhörn i varsitt hus och undrade hur vi skulle få tillbaka lite glädje. Vår enda tröst var att "porrsurfa" (som min man kallade det) på fina p.r.e hästar som vi drömde om. Och drömmen blev sann. För sen kom faktiskt Heredero i början av detta året. Och jag fick vara med om Heredero också! Och Heredero är denna bloggs upphov. Och tack vare Hannas generositet vågar jag lite mer i ridningen. Och här kommer lite skryt: senaste träningspasset kunde jag rida 10-metersvolter i galopp - i balans! Det trodde jag aldrig. Tack snällaste Hanna för din generositet! Tack för att du har delat med dig av dina underbara hästar - och av din erfarenhet - och tålamod med mig. Tack för att du hjälpte mig att komma över en massa rid-nojor. Tack för att jag får vara bonusmamma åt Hero. Tack för allt helt enkelt... Gracias, Marci. Thanks. Och tack för att du lärde mig älska p.r.e.

Här lite bilder på Hanna och Heredero - upphovet till denna blogg