Det blev en tur till ridhuset igen. Tränset passade perfekt. Det var en rätt stirrig herre idag som longerades. När han fick syn på sig själv i ridhusspegeln blev det korsdrag i hjärnan. En snygg häst till!!! Men var???? Efter ett tag gick det lugnare, men när alla ridskoleponnyer kom in till första lektionen i andra halvan blev det lite för mycket spännande saker som hände och Hero blev unghingst med alla olater. Sen en något stillsammare promenad hem förutom när Petra Dahlin kom gående med Lotus på stigen i skymningen och Hero fick SPEL. Lugnt sen och lite kel i boxen. Sleep tight baby, livet är fullt av överraskningar. Varje dag.

Ja, jag vet att det är onödigt. Men eftersom du är rädd om dina öron och ditt huvud så får du ett träns som jag blev kär i, med anatomsikt utformat huvudlag. Ve dig om du bråkar vid tränsningen hädanefter. Buga dig för ditt vackra träns, annars lämnar jag tillbaka det.  

  Varför heter bloggen Avemaria? Därför att mamma lärde mig bönen Avemaria när hon blev katolik. Därför att mamma tog med mig till Lourdes på pilgrimsresa och lärde mig att man kan be till madonnan om precis vad som helst. Och mamma är också en ryttartjej som haft egen häst - Athlone -  liksom pappa är en ryttarkille i sin ungdom. Mamma och pappa stöttade Laura och mig i allt med Dumbledore och gillar att vi rider. Och jag har bett avemaria varje gång Laura har hoppat hemska banor, liksom jag bad avemaria när Laura låg på intensiven efter en rotationsolycka från hästryggen - och hon blev helt återställd. Jag offrade ett knä förra året på Dumle, men jag blev också helt återställd. Så jag tror på mirakel!!! Och nu ber jag till madonnan att jag inte skall skada mig igen eller bli rädd för hästar en gång till. OCh jag ber avemaria till Madonnan att hon håller sin hand över Herdero så att han inte skadas eller blir sjuk och att han lever så länge jag lever. Och jag vet att du ser mig i himlen, kära mor, och tycker att det är kul att jag håller på med hästar och att jag rider fortfarande. Och pappa går på jorden och säger spontant "vad kul" när jag berättar att jag är i stallet och skall rida, istället för alla andra som säger - "är du inte klok - AKTA DIG!!" Så därför heter den här bloggen Avemaria. En bön (och en anspelning på mitt eget namn), en bön om att Madonnan håller sin vakande hand över mig och Heredero nu när jag skall tampas med en relativt ung, lite oregerlig kille, unghingsten från Malaga. To become Svenne. Under madonnans beskydd. Glöm inte att i Malaga är man sannolikt katolik!! Holà Heredero!

VIntersöndag. Vi går för tredje gången till ridhuset för longering och nu går det mesta lugnt och sansat till. Så lugnt och fint att Tove sitter upp för att ledas några varv i skritt i ridhuset. Lite spänd och ett par rejäla steg på bakbenen gjorde att ridturen fick kortas av lite men det var helt underbart att få se Hero under ryttare även om det inte var en lång stund. Tänk när han är lugn och stabil - vilken häst han kommer att bli! Men nu är det en lite förvirrad treårig hingst som nyligen anlänt och vi jobbar lugnt och stilla vidare med att låta honom vänja sig vid det svenska: kilmatet, ridhuset, stallet, nya bekantskaper både bland folk och fä.

   Heredero har varit i ridhuset för första gången i sitt liv. Vägen dit gick över den knaggliga, hårdfrysta, snötäckta stigen längs hagarna. Hero leddes till ridhuset av Hanna. Det blev en hel del taktande och skrikande på vägen dit. Och ännu mer gnägg när Hero fick syn på ridskolehästarna i sina hagar. Väl inne i ridhuset blev det longering med en hel del överskottsenergi som behövde komma ut. Mot slutet första dagen i ridhuset var Hero lugn och travade och galopperade fint på kommandon. Hemvägen gick bra. Manövern gjordes om nästa dag och då var det en helt annan Hero som gick till ridhuset. Lite stolt och nöjd med sig själv - "detta kan jag". Fin i longeringen och helt cool på hemvägen. Inte ett enda gnägg och en lugn skritt.

Nu prövar jag min blogg för första gången. Här kommer jag bara att skriva om mig och hästen Heredero, en p.r.e som kom till oss i januari 2012. Min tanke är att göra en slags dagbok över hur vi kommer att utvecklas tillsammans, jag som medryttare, ryttare och hästhanterare, och jag i relation till hästen. Och om hästen i relation till mig. En vacker, ståtlig andalusier, född 2008, just nu hingst och lite respektingivande. Och jag, en lite osäker återvändare som har ägt en D-ponny åt en tävlande och hästälskande dotter tidigare men som inte är en särskilt säker hästmänniska.  Särskilt inte till en unghingst. Men Heros dagar som hingst är räknade. Fredag v 8 skall han kastreras på ATG kliniken. Och jag är glad varje dag att han har kommit in mitt liv. Detta året skall bl enormt spännande. Och Hero har redan tagit plats i mitt hjärta.