Det var en fantastisk vinter nyss. Ystad såg ut som ett julkort och gick man en liten kvällspromenad så kunde man lika gärna vara i alperna. Jag åkte till Göteborg för att fira lite jul med min familj och det fick bli tåget för SMHI hade lagt ut en klass två varning för västkusten och Skåne. Och det blev verkligen hårt väder i helgen som gick med storm och massor av snö. Nyss var det -10 grader men nu plötsligt +3. Vattnet flödar överallt, det är halt men lite barmark på sina ställen. Jag säger bara: tack gode gud för mina Ariat Vinterstövlar- I dom har jag pulsat i djup snö, vadat i vatten, mockat och ridit några av mina bästa träningspass hittills. De håller för all väta och för kyla ner till -20 grader och funkar lika bra när det är plusgrader. Vinterns bästa köp! Fötterna är alltid torra och goa. De får hänga med tills jag dör.  Och lille Heredero blir bara bättre och bättre. Nu står han på lågranson av kraftfoder och får mycket hösilage och är lika pigg och trivs faktiskt nästan bättre av det. Han får lite longering på lina i ridhuset innan vi rider, så att han får bralla av sig lite vinterkyla och stelhet (och då pratar vi rodeo vilket är en ny genre för hans del), men sen blir det hur mjukt och lugnt som helst uppsuttet. Duktiga Hero. Tränare Christina är nöjd och jag med. Och med snösulor och broddar tar han sig fram överallt, fram och tillbaka till ridhuset. Han går så lugnt och stilla trots ovana vid snö, för i Malaga är det nog inte mycket till vinter. Men nu smälter det undan som sagt. Ja vem vet, vi kanske får brodda av om det fortsätter att smälta så här. Men i morgon blir det kul! Då skall Hero vara med på ridklubbens julparad. Christina skall ha en liten uppvisning med de ekipage hon tränar. Och Hero skall vara med och Hanna rider honom. Han skall ha vitt schabrak, vita lindor och flätas. Och Hanna skall röd jacka och tomteluva över hjälmen... Hihi.

Här har Hero precis kommit från Spanien för knappt ett år sedan. Det var rodeo då också om man så säger...

Snövitt, fruset och en upplyst stallbyggnad i skymningen. Jag säger som jag brukar: det saknas bara en stallkatt så hade stämningen varit total. Men en stallkatt hade väl jagats iväg eller ätits upp av Josefinas smått skräckinjagande rottweiler. Jag är rädd för stora hundar, det går långt tillbaka i tiden, alltsedan den äckliga Roy, en schäferhund som bodde granne med oss på somrarna på Styrsö, jagade och knuffade omkull mig jämt och ständigt när jag var sådär i 8-9 års åldern. Tacka vet jag en spinnande stallkatt. Det enda dom jagar är en liten mus. Ja, det blev både snösulor och broddar. Fram kom Dumbledores gamla broddlåda, prydligt ordnad av Laura på den tiden. Fack för alla sorters broddar, gräs, snö, you name it och flera olika redskap. Själv bidrog jag med mitt älskade universalmedel, en röd/vit liten sprayflaska, 55-nånting heter den, mjukar upp metallgängor, driver bort rost, fixar det mesta som kärvar. Broddarna kom på plats och det var ingen bambi på hal is som gick till ridhuset med oss idag. Det var en cool och stabil kille, mycket lugnare än sist. Hero bondade rätt behagligt med de andra hästarna i ridhuset, skötte sig fint trots att han mest stått och hängt i en frusen hage och inte riktigt rört på sig. Det råder longeringförbud pga det nya fina undetrlaget, så det blev till att sitta upp direkt. Hanna började. Det såg jättefint ut. Han är starkare, orkar mer i galoppen.  Sen tog jag en runda och jag kände mig nöjd med vad vi presterade, trots att det så klart kan bli mycket bättre. Måste hålla händerna blickstilla! Och stadig ytter. Och avslappnade underben. Nu åker jag till Göteborg och firar lite jul, brorsan har ett mega-julparty för hela släkten i morgon. Alla strömmar till från alla håll. Brunch hos pappa på söndagen. Kanske en tur upp till Delsjön och mitt gamla ridhus, Göteborgs Fältrittklubb, på söndageftermiddagen och sen lite stadsliv i Götet med Laura på måndag innan vi stiger på tåget hem. Och nästa söndag skall dressyrtärnare Chrstina ha en liten uppvisning på klubben med de ekipage hon tränar och då skall Hero och Hanna vara med. Gud jag dör, tänk att få se Hero på luciauppvisning med  Hanna i tomteluva ovanpå hjälmen. Stackar spanjor... Men han är så grann och kommer att bli så fin ihop med svarta frieser Doeke och alla de andra fina hästarna från stallet så det skall bli en ren fröjd. Yeah! Let it snow, let it snow let it snow. Det är rätt mysigt ändå!

Jag vill ha stallkatt!!  

Oh my God vad fort det gick från höst till vinter! Gick och la mig till höstbusväder och vaknade av snötyngda grenar, 30 cm snö och minus en grad. Ystad såg ut som en adventskalenderstad. Dessutom skyltsöndag med marschaller och små eldar i vedkorgar och glittrande julgranar och slingor överallt. Rätt mysigt faktiskt. Tog mig ut till stallet på rätt så isiga och hala vägar framåt eftermiddagen (tack för vinterdäcken i fredags!) och tog in en rätt vinter-skeptisk Hero från hagen. Han verkade inte just denna dag älska snö, men han vänjer sig nog. Hanna kom och vi betämde oss för det något våghalsiga projektet att gå över till ridhuset och ta ett pass där. Ridbanan var ju full med snö. På med det nyinköpta neon-skrittäcket på Hero, reflexväst på Hanna och pannlampa på mig och så bar det av. Nä det var INTE lätt. Vi satsade på den plogade vägen, men det var isigt, stackars Hero glattade lite, men vi hittade en lite djupare sträng på vägkanten där han kunde gå utan risk. Vi var ensamma i hela stora ridhuset. Härligt med den nya fibersandunderlaget. Och sen tog Hanna och Hero ett fint pass i ridhuset. Framåt och pigg häst, liksom ryttare. Hemvägen tog vi längs hagarna trots den djupa snön. Det var bättre. Det blev till att pulsa, men det var åtminstone inte is-gata som på vägen till ridhuset. I morgon kommer Micke och sätter nya skor på Heros fötter, det blir väl snö-sula kanske? Och sen blir det till att brodda. Suck. Men frostbitna kinder och ett fantastiskt vacker vinterlandskap är inte fy skam. Bara det inte håller i sig i fyra månader.

Här en liten snutt med Hero och Hanna från idag

Och här får Hero sig en massage av Elin Jeppson som strax är färdig fysioterapeut. Vissa har det bra.

Rubriken på detta inlägg låter som namnet på ett äldreboende. Men där hör inte Hero hemma än på många, många år. Han har dock fått sig en liten omgång av kiropraktor Åsa som jobbade lite på bakkärran, men för övrig stor förbättring. Inga nya besök behövdes, vi tar en check up någon gång längre fram i vår, mest för att hålla koll. Sån fin behandling får minsann inte gamlingar på äldreboenden. För ett otränat öga verkar kiropraktik mest som ett oerhört subtilt hokus pokus med händer och pinne och klubba. Men efter en mycket pedagogisk förklaring av Åsa kunde till och med jag se de små finstilta svaren som Hero gav ifrån sig inför hennes behandling. Sadeln verkade passa honom, skönt! Sadelproblem är det jävligaste som finns. 1000 så kallade experter har tvärsäkra synpunkter och själv drunknar man i alla kostnadsförslag på just DEN sadeln som skulle passa perfekt - givetvis utan några som helst garantier. Och alltid den dyraste! Men min trogna Amerigo hänger med fint och har legat bra på en jäkla massa hästar hittills. Och den är skön att rida och snyggt BRUN. Så nu är det Hero som bär den med den äran. Jaja, alltid är det nåt med hästar. Han fick sig en longering och sen ett pass på ridbanan. In kom Aladin och tränare Christina när vi precis hade satt igång och då blev Hero SUR. På Aladin. När Aladin flashade förbi i nån flott samling så strök Hero sina långa "åsneöron" (Förlåt Hero!) bakåt och måttade in sin bak mot Aladin. Men då fick han sig en korrigering av mig och sen var han liite spakare. Men jag fick passa på honom varje gång Aladin flög förbi. Christina trodde att han var svartsjuk på att hon ägnade sig åt Aladin och inte åt Hero... Hihi. "Åsenörat" är mitt ful-namn på Hero, dvs när han dummar sig eller är stygg mot en snäll kompis som hag-vännen Cirre, som troget står och väntar vid grinden på att Hero skall komma tillbaka till honom i hagen. Cirre välkomnar honom förväntansfullt och glatt med ett gnägg. Tror ni Hero svarar - näääädå. Cirre bjuder in till lite mule-kel och "klia manke" men Hero spelar ball och ointresserad hela tiden.  Chilla din tönt. Ta emot lite kärlek när den bjuds! Love is all you need!

Nu är det bannemig på plats att tacka Hanna för att hon bjuder på sin häst. Och inte bara bjuder på Hero, hon bjöd på Martuten också. Och sig själv. Martuten kom till stallet samma vecka som Dumbledore dog. Jag var i stallet och samlade ihop lite saker efter Dumle. Jag hade haft "begravningskaffe" för Dumle några dagar tidigare och nu var det Hanna som hade champagne och snittar för att fira Martutens ankomst. Mitt hjärta hade gått sönder när Dumle dog. Jag tittade knappt åt Martuten, men log lite vemodigt åt honom, för hans långa pannlugg och man påminde om russhingsten Palle som jag red och var kär i när jag var sådär 10-11 år. Och Martuten hade underbara ögon och såg vänlig ut. Snygg var han också. Lyckiga Hanna som hade fått en sån fin häst. Hanna och jag kände knappt varandra. "Du kan få komma hit och trösta dig lite med Tuten" erbjöd Hanna snällt. Jag sa att jag kanske skulle komma och borsta honom ibland om abstinensen blev för svår. "Du kan få sitta på honom lite längre fram om du vill" tyckte Hanna. "Nej det går inte, jag bröt knät på Dumle för några månader sen och vågar aldrig mer sitta på en häst", sa jag. "Jooodå", trugade Hanna, "det gör du visst, vi tar det försiktigt. Du kan få skritta lite på  honom  och vänja dig, så leder jag", sa Hanna. Resten är historia. Hur snäll får man vara egentligen? Hanna och hennes fina p.r.e hjälpte mig över rid-skräcken. Hanna bjöd på sina fina häst och jag fick ta för mig. Jag som är en riktigt "lågrang" i stallet när det gäller ridkunskaper och vars enda merit är typ att jag är pedantisk med häst och utrustning och allmänt snäll och hygglig. Hanna är tålmodig, ALLTID positiv och uppmuntrande mot mig. Därtill är hon rak och säger hur hon vill ha det. Och säger ifrån när det blir fel. Och så har hon humor. Och är en jäkel på att tömköra och hantera tok-hingstar. Och så är hon inte rädd. Och bra rider hon. Jag är både mesig, rädd och rider ganska kasst, ändå får jag vara med. Och när finaste Martuten dog så grät vi i en hel höst i varsitt soffhörn i varsitt hus och undrade hur vi skulle få tillbaka lite glädje. Vår enda tröst var att "porrsurfa" (som min man kallade det) på fina p.r.e hästar som vi drömde om. Och drömmen blev sann. För sen kom faktiskt Heredero i början av detta året. Och jag fick vara med om Heredero också! Och Heredero är denna bloggs upphov. Och tack vare Hannas generositet vågar jag lite mer i ridningen. Och här kommer lite skryt: senaste träningspasset kunde jag rida 10-metersvolter i galopp - i balans! Det trodde jag aldrig. Tack snällaste Hanna för din generositet! Tack för att du har delat med dig av dina underbara hästar - och av din erfarenhet - och tålamod med mig. Tack för att du hjälpte mig att komma över en massa rid-nojor. Tack för att jag får vara bonusmamma åt Hero. Tack för allt helt enkelt... Gracias, Marci. Thanks. Och tack för att du lärde mig älska p.r.e.

Här lite bilder på Hanna och Heredero - upphovet till denna blogg

Jäklar vad det är svart ute redan kring 17.00 Och jag som skall träna. Och som stämde träff med tränare Christina  i ridhuset i ett anfall av övermod. Det innebär en vandring i kolmörkret längs med hagar och ängar på sisådär 10 minute. Vad har jag gett mig in på? Hero har väl aldrig gått ute i kolmörker? Jo i ett tidigare liv kanske. Men inte här och säkert inte i Malaga. Hjälp - jag är rädd. Inte för mörkret men för att Hero skall se spöken och slita sig och rusa tillbaka till stallet tvärs över ängarna och vägen och bli påköööööörd. Och jag ligger svårt söndertrampad på stigen och ingen hittar mig. Jag slåss med mina katastroftankar men lyckas inte trygga mig och blir tvungen att tjata med mig mannen som ledsagare. Han är i vanlig ordning iförd lågskor med tunn sula. Trots min vädjan: "Ta på dig nåt ordentligt på fötterna, det är gropigt, sandigt och i värsta fall lerigt!" Men nä då. Han anländer i samma arbetsrums-mundering som alltid! Jag är iförd gruvarbetar-pannlampa och reflexväst. Hero har sina nya reflexer på benen. Off we go ut i det okända svarta. Jag blir snabbt lugnt av Heros trygga lunk. Han ser nog bättre än jag. Han bryr sig inte ens om pannlampans ilskna led-sken. Ben-reflexerna lyser starkt och bra. Hero tycker att det är kul och är supercool. Största störningsmomentet för mig är mannens rop i mörkret - vänta lite, måste du gå så fort, hjälp jag ser inget, fan också här är gropigt.... Med jämna mellanrum fick jag stanna Hero och "collecta" mannen som kom lufsande långt efter. Men Hero var ett under av lugn hela vägen. Din vän i nöden. Tillslut var den lilla truppen framme och Jacques gick upp och satte sig på läktaren. Han somnade så klart efter ett tag. Han tycker att det är rofyllt att lyssna på hästens trampande, frustanden och tränarens (i detta fallet lugna) instruktioner, korrigeringar och i bästa fall beröm. Hero älskade ridhuset. Pigg, men ändå fokuserad. Kul med andra hästar, men inte distraherande. Jag fick jobba med att våga hålla i honom och ge honom rätt stöd. Han tog tacksamt emot och bjöd fint framåt. Både tränare och elev (jag) var mycket nöjda till slut. Sen vandrade vi hemåt avsuttet i kolmörkret lika lugnt som på ditvägen - förutom min klagande man. Hans recension: "Du har verkligen bättrat dig i ridningen! (Precis som om han kan se det...) Det sersnyggt ut! Hero är snäll! (Viktigast för en livrädd man) Men promenaden var jobbig!" Sen åkte han. Jag var ensam kvar på anläggningen. Pysslade om Hero. Det var stilla, kolsvart och myyyyyysigt. Saknade bara en spinnande stallkatt i vanlig ordning. Och tamejfan - Hero tog emot lite ordentligt kel. Han la nästan huvudet i famnen som Martuten ALLTID gjorde. Han stod med huvudet utanför boxdörren tätt intill mig och blåste lite mjukt på mig i kolmörkret och lät sig villigt kelas med i evigheter och vi tittade ut över stjärnorna och novembermörkret tillsammans och jag småpratade med honom - på spanska. Querido. Guapo.  Allt var lugnt. Hero - din  vän i mörkret.

Idag gjorde Hanna och jag en turbofärd med nedslag i södra Skånes hästaffärer. Vi avverkade Hööks/Horze/Landäng och  hann med en feting till lunch också, på Burger King vid Jägersro - granne med Hööks -  och lite gratiskaffe på Horze före hemfärden. Egentligen var syftet en tävlingsutrustning till Hanna för att hetsa upp henne lite inför vårens utmaningar. Men av det blev det intet. Däremot kom hon hem "fully equipped" med två kanonsnygga fleecetröjor, en ridskjorta och en läcker dunväst. Allt i svart och brunt så det blir till att ta en ny runda till våren för att inhandla det vita. Jag kom hem med inte lika upphetsande varor - mjölksyrabakterier till Heros mage och vita, breda gummiband inför kommande manflätningar och en pannlampa. Känner mig som nån sorts gruvarbetare i Kiruna/Svappavaara när den sitter på hjälmen. Men vad gör man inte när man måste skritta över till ridhuset i kolmörker? Sen fick Hero sig en longering och ett ridpass på ridbanan av Hanna. Aningens stel till en början men det bättrade sig. Solen kom fram och höstlöven glödde.

Här kommer Hanna i sin nya outfit idag! Matchar Heros svarta ländtäcke perfekt.

Och här är jag på söndagspromenaden 

Och här är Hannas Kasper och Hero

Och här är en av Hanna Instaframead bild på salig Martuten - with a heart of gold. Rest in Peace. Snyft.

  Laura och Hero i ridhuset.  Den här lilla filmen skulle infogas till förra inlägget, men nu hamnar den här istället. Och jag har varit i Stockholm på syskonträff. Tack mamma och pappa för att ni ville ha en stor familj. Vi är fyra syskon och vi har alltid kul ihop. Det kan bli diskussioner och rentav bråk men framför allt lots of love. Denna gången bodde vi på Rival på Söder och helgen innehöll både kultur, snack och matochvin. Och söndagsbrunch på Berns Asiatiska går inte av för hackor. Men härnere väntade Hero och vad kan slå det? Christinaträning i onsdags. Han testade mig lite. Jag måste VÅGA TA I HONOM och RIDA I VARJE ÖGONBLICK. Inte sitta och fega. Sen blev det bra.  Christina säger att hon aldrig sett honom i så fin shape som nu. Vilan efter kiropraktorbehandlingen har absolut gjort nytta. Och idag var det världens vackraste dag men full storm. Jag fick med mig dotter Laura ut trots tentaplugg. Vi tänke först kura för stormen i ridhuset, men när vi var framme fattade vi raskt beslutet att söka lä i skogen i stället denna vackra dag. Hero var cool som en skogsmulle. När vi kom fram till en lång, fjädrande mjuk stig sa Laura: stick iväg nu på en härlig trav så joggar jag efter. Och det gjorde jag. Jag som alltid varit rädd att rida ut ensam sen jag bröt knät på Dumbledore på uteritt för två år sen (i full storm), jag utmanade oron och drog iväg. Hero var superfin. Sen klättrade vi lite. När Laura joggade upp för en brant skogsstig ville Hero galoppera efter. Det fick han inte. Han galopperade på stället tills han förstod att jag bestämde takten och sen fick han SKRITTA UPP. Han var framåt och pigg men cool hela turen och hur mjuk och lösgjord som helst. När vi kom hem såg han så nöjd och avslappad ut. Sen lite kel med Cirre i hagen. Men lite fjantiga tjut för att markera att han är king. Dummer. Nästa gång skall jag banne mig ta en galopp i skogen.

Hero är lindad för första gången