Ja just det. Ett år har gått sedan Heredero kom till oss den 15 januari från Malaga, eller rättare sagt ända från Cadiz där han är född på ett stuteri. Och jag har ältat i en massa inlägg här på bloggen hur rädd jag var för honom när han kom som hingst, hur stressad han var, hur han vandrade fram och tillbaka i hagen, ständigt gapandes mot någon avlägsen mottagare som han säkert inte själv visste vem det var, taktandes, uppblåst, osäker, förmodligen lite skraj för allt nytt, (och vem skulle inte vara det) ja, tjatig helt enkelt. Och Hanna som sa, han lugnar sig, det blir bra, det är bara omställningen. Och jag trodde att hon sa så bara för att coola ner mig, jag var verkligen orolig att han ALDRIG skulle bli bättre att tas med. Och att jag aldrig skulle våga vara när honom mentalt och fysiskt. Och så blev allt så grymt bra! Så kul vi har haft med honom. Vilken liten personlighet han har blivit. Ganska grabbig, inte lika ömsint mild som Martuten, snarare lite rejäl tonårspojk, men with a heart of gold. Och Hero, under ditt första år har du bland annat blivit kastrerad, bekantat dig med ridhus, löshoppat med den äran, blivit en skogsmulle på uteritter, varit nere vid havet, gått 4-årsprogrammet på dressyrbanan på över 66%, blivit tränad, pysslad med, fått kiropraktor behandling, fått massage, blivit klippt (!), fått hag-kompisar och faktiskt, en kanonmorsa - Hanna och en hyggig bonusmorsa - Marie. Du har väl gjort det mesta man kan göra i en 4-årings liv och blivit nästintill pedantiskt skött och avscannad rörande minsta avvikelse som åtgärdats omedelbart. Ja, Hero, du kom med massor av glädje och du fick massor av kärlek och har betalat tillbaka med råge kan man lugnt påstå. I kväll är det minus 9 grader, du har fått två veckors vintervila, jag mockade din megastora box i månskenet, snön knastrade, luften var hög och torr som i alperna, jag släppte ut dig i paddocken, du vandrade lugnt runt med rimfrost i skägget, gick ner och spanade lite på tjejerna i lösdriften, lyssnade lite på knastret av några rådjur i skogen, kollade på mig när jag ordnade halmen i din box, kom när jag ropade. Sen gick vi in i stallet och du blev borstad, ryktad och din snart meterlånga, vita man fick sig en omgång hårvård på hög nivå. Och sen gick vi tillbaka till boxen och vi stod gemensamt och tittade ut över mörkret och du blåste så lugnt och stilla på mig och jag klappade dig under manen och ja, jag är nog inte rädd för dig alls längre. Avemaria, bönen hjälpte.

Och så var det ju det här att jag skulle avsluta bloggen efter ett år. Men det känns så sorgligt. Som att liksom säga adjö för gott. Så det kan jag inte riktigt ännu. Den lilla bloggen får hänga med ett litet tag till. Och efter detta inlägg skulle det sitta perfekt att få in Hannas kanonfina bildspel - en exposé över Heros första år! Men det får nån större hjärna än min visa mig hur det går till. Hasta la vista eller vad det nu heter på spanska.